Rehabilitering efter stroke - hur får man bäst resultat?

På sjukhuset kommer en specialist på stroke att klassificera vilken typ a stroke som patienten drabbats av. Begreppet stroke är ett samlingsnamn för hjärninfarkt och hjärnblödning. Hjärninfarkt uppstår när en blodpropp helt eller delvis täpper till något av hjärnans blodkärl, vilket ibland även kallas ischemisk stroke och är den absolut vanligaste formen av stroke.

En blodpropp kan uppstå på platsen på grund av åderförfettning, och byggs då på successivt till en trombos, som hindrar blodet från att passera. Eller så bildas proppen någon annanstans än där den slutligen ger symptom, vilket kallas emboli. Hjärnblödning, vilket är en bristning i något kärl inne i hjärnan eller på hjärnans yta, är en mindre vanlig form av stroke.

Stroke är ett livshotande tillstånd och den drabbade behöver omdelbar vård för att rädda livet och minska risken för allvarliga hjärnskador. Behandlingen därefter handlar om att återställa patientens funktionalitet i de områden som skadats av stroken - vilket brukar ske i en rehabiliteringsfas.

Efter att läkaren först har undersökt vitala funktioner och allmäntillstånd, vill han, om möjligt, få reda på vilka symptom patienten uppvisat. Ansvarig neurolog kommer bl.a. att kontrollera den drabbades koordinationsförmåga, talförmåga, känsel, om vederbörande kan se och röra saker, för att kunna utvärdera patientens tillstånd.

Därefter görs en datortomografi (DT) eller magnetröntgen (MRT) av den drabbades huvud, vilket ger besked om vilken typ a stroke patienten drabbats av. DT kan kompletteras med DT angiografi för vissa typer av patienter.

Dessutom tas alltid ett elektrokardiogram (EKG) för att undersöka hjärtats funktion, samt att hjärtrytmen övervakas. Initialt tas även blodprov för att kontrollera bl.a elektrolysbalans, njurfunktion, blodsockervärden, blodets koaguleringsförmåga samt övriga blodvärden.

Det absolut viktigaste i det akuta skedet av en stroke är att minimera risken för och omfattningen av följdskador.

De två typerna av stroke behandlas på olika sätt.

Vid behandling av hjärnblödning, dvs då ett kärl inne i hjärnan eller på hjärnans yta brustit och förorsakat en blödning, gäller det i första hand att fastställa storleken på blödningen. Om det är en liten blodutgjutelse, räcker det eventuellt att undvika aktiviteter som höjer trycket i hjärnan. Större blodutgjutelser, eller hematom, kräver kirurgiska ingrepp, där man avlägsnar hematomet. Detta kräver en operation där man skär upp skallbenet.

Hjärninfarkt kan behandlas på två olika sätt. Den viktigaste behandlingen är intravenös trombolysbehandling för att lösa upp blodproppen med hjälp av blodförtunnande medicinering. Denna måste sättas in så snabbt som möjligt för att begränsa skadan på nerverna i hjärnan.

I vissa fall kan blodproppen även avlägsnas mekaniskt med hjälp av ett kirurgiskt ingrepp som kallas trombektomi. Denna metod innebär att en kateter förs in i hjärnan via ett kärl i ljumsken. Det drabbade kärlet lokaliseras med hjälp av röntgen och proppen avlägsnas med hjälp av mikroskopiska instrument.

Den sista delen av behandling av stroke är att förebygga ytterligare strokeanfall. När man väl vet vilken typ av stroke patienten drabbats av, och vad som ledde fram till stroken, kan man vidta åtgärder för att förebygga ett slaganfall. Vid behandling av hjärninfarkt, som beror på åderförfettning, eller ateroskleros, sätter man oftast in blodförtunnande medicinering. Förändringar i livsstilen kan bidra till prevention.

Självklart finns det fall där personer blir helt återställda efter en stroke, men i många fall blir den drabbade permanent vårdberoende och behöver en långvarig rehabilitering.

Chansen att slippa permanenta och allvarliga följder av en stroke ökar ju yngre den drabbade personen är. Inte desto mindre blir varannan strokepatient beroende av vård på grund av följdskador, och i cirka två tredjedelar av alla fall drabbas strokepatienter dessutom av fysiska besvär.

En viktig del av rehabiliteringen är den så kallade tidiga rehabiliteringen, som är avgörande för ett bra resultat. Denna sker oftast redan på strokeenheten, tillsammans med ett multidisciplinärt team av vårdpersonal, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och logopeder.

Efter den tidiga rehabiliteringen utvärderas om och vilken typ av vidare rehabilitering som behövs för att motarbeta effekterna av följdskador och återställa funktionalitet som förlorats genom stroke.

Generellt kan man säga att rehabilitering består av olika procedurer.

Förlorad funktionalitet kan återfås genom att friska delar av hjärnan tar över funktioner från de skadade delarna. Den sidan av kroppen som drabbats behöver regelbunden träning för att musklerna inte ska förtvina och lederna inte ska stelna ytterligare- med hjälp av träning kan förlorad funktionalitet t.o.m. återfås.

Inom tysk sjukvård talar man om olika faser inom neurologisk rehabilitering:

• Fas A: den akuta fasen på sjukhuset

• Fas B: tidig rehabilitering: för allvarligt drabbade patienter som ännu inte kan delta aktivt

• Fas C: vidare rehabilitering: när patienten klarar flera dagliga tränings- och terapipass om 30 minuter
  

• Fas D: uppföljande behandling: när patienten klarar av dagliga aktiviteter nästan helt och hållet på egen hand
  

• Fas E: eftervård och arbetsterapi i hemmet: när patienten kan bo själv hemma
  

• Fas F: funktionsbevarande och aktiverande långtidsvård när allvarligt drabbade patienter är i behov av kontinuerlig intensiv sjukhusvård (t.ex. vid vegetativ koma)

Som tidigare nämnts består tidig rehabilitering av en blandning av arbetsterapi, fysioterapi, talterapi, och neurolofysiologisk träning

Arbetsterapeuten är ansvarig för att hjälpa den drabbade att klara alla nödvändiga aktiviteter i vardagen. Målet är att patienten ska kunna leva så oberoende som möjligt, trots de begränsningar som omgivningen och patientens tillstånd och förutsättningar innebär. Arbetsterapeuten kan t ex. hjälpa patienten att träna upp förmågan att använda olika hjälpmedel. Med hjälp av arbetsterapin ska patienten till slut kunna klara av så många vardagliga sysslor själv som möjligt.

Fysioterapeuten, å andra sidan, fokuserar på att träna upp patientens fysiska funktioner, dvs det muskoloskeletala systemet. Detta innefattar kroppens hållning, balansförmågan, muskelstyrka, koordinering och rörlighet, vilket tränas genom olika behandlingar och övningar. Genom fysioterapi försöker man korrigera hållningsproblem, stelhet och orörlighet för att förebygga komplikationer som t. ex. ledsmärta. Samtidigt blir patienten mer mobil, mer aktiv och mer oberoende.

Logopeden är ansvarig för att patienten tränar upp sin talförmåga och detta är nödvändigt om stroken har drabbat talcenter i hjärnan och patientens talförmåga är påverkad. Så snart patienten är mottaglig kan logopeden påbörja terapin. Logopeden kontrollerar även om patientens förmåga att svälja är påverkad och behöver behandling, bl. a. för att förebygga lunginflammation.

Även neurologiska problem, som t. ex. apraxi, en funktionsnedsättning av motoriken, eller begränsningar av synfältet (neglekt), måste på längre sikt också behandlas. Ofta behandlas dessa följdskador ambulant, efter initial stationär behandling.